Göteborgaren uppvuxen i Bergslagen men med starka sommarminnen från Öland, tar emot i förlagets fikarum på Sveavägen i Stockholm.                                                                                        Han gömmer sig bakom solglasögon, men är trots de internationella succéerna av sina två böcker Skumtimmen och Nattfåk ingen författardiva.                                                                         Johan Theorin är en försynt del av det svenska deckarundret, men med tydligt engagemang när han talar om sådant som berör honom.                                                                                         Solglasögon bär han på grund av något så oglamouröst som ögonkatarr, ett minne från senaste besöket på ett vårblåsigt Öland.

Blodläge är den tredje av vad som ska bli en kvartett böcker om den pensionerade öländske sjökaptenen Gerlof Davidsson.                                                                                                          Det har blivit vår i Stenvik och kampen mellan ont och gott har letat sig ner i stenbrotten vid alvaret.                                                                                                                                                 Där möts trollen och älvorna och får stå som symboler för människans drömmar, sorg och längtan.

–Visst kan jag kalla mig för deckarförfattare, men jag blir alltid så invecklad i karaktärerna att brotten kommer i skymundan.                                                                                                            Jag gillar att blanda genrer och vill att språket ska flyta – det ska kännas som att vara i en vaken dröm,                                                                                                                                            säger Johan Theorin och bjuder på lite saltstänkta öländska knäckebröd.

Det märks att han engagerar sig, och gillar, sina karaktärer.                                                                                                                                                                                                 Johan Theorin lär känna dem efterhand och ju bättre bekanta de blir, desto snällare blir han mot dem.                                                                                                                                             Denna gång kretsar det framför allt kring Vendela Larsson, en medelålders kvinna som återvänder till barndomens Öland för att möta älvorna,                                                                                 och den tilltufsade marknadsundersökaren Per Mörner som ärver en liten sommarstuga.

–Eftersom det är vår på Öland ville jag skriva mer om kärlek. Naturen vaknar och flyttfåglarna börjar para sig.                                                                                                                             Så kom det att handla om en man och en kvinna som är ganska neurotiska, men som mår bra i varandras sällskap och blir normala när de umgås.

Även om Johan Theorin har skrivit noveller länge, inte sällan för ointresserade förlagsredaktörer, har tiden som författare på heltid gått blixtrande fort.                                                                     Det har varit tre smått sanslösa år sedan debuten med Skumtimmen våren 2007. De två första böckerna har nått närmare 600000 läsare                                                                                     bara i Sverige och sålts till 21 länder. Samtidigt är det en framgång med eftersmak av sorg.

–Det har varit väldigt konstiga och spretiga år. Författarmässigt har det gått mycket bättre än jag någonsin hade trott.                                                                                                                     Privat har det varit mycket sjukdom och död, båda mina föräldrar har dött under den här tiden.                                                                                                                                                     Det hade varit roligt om de hade fått vara med och sett hur det gick.

Sorgen har blivit en sinnesstämning som har påverkat själva skrivandet. Så har det varit ända sedan inledningen av första                                                                                                           boken när mamma Julia 20 år efter sonens försvinnande fortfarande går omkring med ”en ständig värk av längtan i bröstet”.

Så hur skriver du när du är glad?

–Det går nog inte att säga. Jag har en tendens att bli dyster när jag är ensam, och det är man när man skriver en bok.                                                                                                         Ensamheten och dysterheten sipprar in i böckerna. Däremot mår jag mycket bättre när jag är med människor. Men då skriver jag inga böcker.

Bilden av Öland är också framkallad av minnen och längtan. Johan Theorin skriver på avstånd om ön som bor kvar inuti honom sedan barndomen,                                                                     när fiskegubbarna fanns kvar och berättade spökhistorier för honom.

–Skulle jag skriva på Öland hade jag drunknat i detaljer; som efter en snörik vinter när allt vatten blir till sjöar på alvaret.                                                                                                                 Jag minns när vi som små var ute och gick därute och morfar drog ut ett gammalt badkar och seglade omkring i, säger han och ler.

Morfar var skutkapten, hette Ellert Gerlofsson och är förebild till bokens Gerlof, en av alla dessa karaktärer som visar sig leva med                                                                                         något outtalat när man väl skrapar på ytan.

–Alla har vi hemligheter. En del tar vi med oss när vi dör: olyckor vi har ställt till med, folk vi har svikit, telefonsamtal vi aldrig ringde.                                                                                               Jag skulle gärna ha velat ha ett sista samtal med mina föräldrar. Samtidigt är författare kanske bättre på att bearbeta det än andra.                                                                                     Skuldbördorna kan bli en drivkraft.

Lars Collin, SvD